Sabrina Palm

På med Goa shorts och bara leva.

Tänker på dig varenda jävla dag. Ingen vet och ingen kommer få veta. Nämnde till och med ditt namn idag.

Februari 2011 ställdes diagnosen borderline på mig. Vem, vart och hur var jag då? Jag vägde 72kg. Åt bara skräpmat. Jag umgicks med likvärdiga människor. Alla mina barndomsvänner hade jag distanserat mig ifrån. Jag klarade inte av att jobba. Jag hade ingen fysisk aktivitet what so ever. Och jag satt vid datan och spelade WoW samt LoL från uppstigning på morgonen till läggdags på kvällen. Vem är jag idag? Idag väger jag 56kg. Jag har ett jobb, mina bästa vänner finns hos mig, plus världens bästa pojkvän. Jag har ett place att bo på, jag rör mig fysiskt och är inte rädd för sociala kontakter. Jag har en framtid. Och det har jag alla i min omgivning att tacka för, min psykolog, och framförallt mig själv som kämpat som fan för det bättre jag. Självklart kan man inte ta bort en personlighetsstörning. Men man kan lära sig att leva med den. Lära sig älska sig själv istället för att sitta hemma och se hela livet passera förbi. Bitter och ångestfylld och hatisk mot omgivningen. Det är ingen annans fel att du sitter där. Panikattacker? Vad är det?

Jag vet inte om det är jag, men varför kommer alltid snön som en käftsmäll när man äntligen hyst lite hopp om en ljusare vardag. Jag har vag ångest liggandes i bröstet som sakta men säkert börjar växa. Kanske var det den där lite för djupa konversationen mellan dig och mig, eller kanske är det bara vädret. Glöm det nu Sabrina. Bara glöm det.

Jag tog intiativet över facebook. Är det inte så man gör i moderna tider? Jag frågade om du ville ta en öl. Det var väll så allt börja egentligen. Vi gick redan i samma klass, men vi pratade aldrig. Så fort vi kom hem frågade du om jag ville komma över. Och det klart jag ville det, alltid. Det konstiga är att vi kunde inte prata på typ 1 månad, det var väldigt krystat och försiktigt. Samtidigt som det var väldigt spännande och nyfikenheten blev bara större och större. Du bjöd mig på middag, vi satt tysta och jag kollade ut genom fönstret. Nästan sådär jobbigt läge när man precis insett att man inte passar så bra ihop.

Men en dag tog jag intiativet att inte bara konfrontera dig, utan också mig själv. Jag var allt mer än medveten om att tystnaden mellan oss var ett problem, samtidigt som jag suktade efter att få börja vara mig själv med dig. Och nu 4 månader senare sitter jag här, i din lägenhet. Tänker på dig. Dig och mig. Du har lärt känna det bättre jag, med dig är jag bättre. Varför? För den här gången är det så jävla värt det.

Inte nog med det så har du typ världens rakaste tänder. Love it!