efter omständigheterna..
en uppdatering om hur livet ligger till..
jodå, jag kämpar på som in i helvete.
försöker hela tiden tänka positivt kring framtiden. har inte varit hos psykologen på länge, och det känns. jag har tänkt en del hur mina föräldrar (speciellt min far) påverkar mig negativt, men ändå av någon sjuk anledning accepterar jag att bli behandlad som skit, men vafan har är ju trots allt min far?
så varför allt detta agg mot min far? jo, jag är 23 år gammal och har hela mitt liv styrts av min fars regler. vad jag ska göra? hur jag ska bete mig? vem jag ska vara och framförallt VEM jag ska vara med. han kan seriöst bli aggresiv om inte jag gör som han säger. detta har pågått enda sedan jag kom upp i tonåren. MEN jag är inte tonåring längre, jag vet. han är rent ut sagt elak mot mig när jag tar mina egna beslut om hur jag vill leva och speciellt vem jag vill leva med. jag försöker varje dag att klippa den där jävla navelsträngen som på något sätt har växt sig starkare genom åren.
senast idag ringde han och sa att jag INTE skulle vara med den människa jag är så djupt förälskad i. han har vaneförställningar om hur denna människa kan vara bakom allt det positiva jag upptäckt. han sitter hemma och är förbannad nu, jävigt förbannad och jag försöker hålla mig från att liksom 'freaka out' jag har absolut ingen att prata med om det här..
men som sagt, jag försöker tänka positivt. ibland har jag till och med gått så långt att jag nästan vill bryta kontakten helt med mina föräldrar. jo, visst kan dom hjälpa mig med pengar (och speciellt nu när jag behöver det som mest) men priset jag får betala är knappast värt det..
och det här med vikt, jag har lyckats gå ner 19 jävla kg. jag har av någon anledning gått upp 1-2 kg efter detta och det är tydligen JÄVLIGT dåligt enligt min pappa, ''gå fan inte upp i vikt, då blir du en fet gris igen..'' ordvalen till sin egen dotter är top notch.
ha, nu sitter man här igen med den där ilande ångesten, gråten i halsen och värdelösheten som kommer och hälsar på ibland (ångesten som kommer för att jag tydligen inte lyssnar på DIG vad som är bäst för mig) NEJ, ÅNGESTEN SOM KOMMER FÖR ATT DU FAN ALDRIG KAN LÅTA MIG VARA DEN JAG ÄR, ATT DU ALDRIG STÖTTAT MIG I DOM BESLUT JAG TAR. ÅNGESTEN SOM KOMMER FÖR ATT MINA EGNA JÄVLA FÖRÄLDRAR ALDRIG KAN VARA NÖJDA MED MIG, SOM INTE TROR PÅ MIG OCH SOM ALDRIG NÅGONSIN HAR TROTT PÅ MIG.
Kommentarer
Postat av: sofie
jag tror på dej. jag är sjukt stolt över hur stark du är och hur mkt starkare du kommer bli. jag stöttar dej. jag finns här när du vill!!!!!! ÄLSKLING. <3<3<3<3<3
Postat av:
Söt,
andas inte in mörkret
Be strong girl
Mvh K
Trackback
