Men.
Jag vet att allting kommer bli bättre såsmåningom, det vet vi alla.
Men.
Att kolla folk i ögonen är för mig något väldigt olustigt. Socialokompetens skulle man kunna kalla det. Jag ska försöka förklara detta med skrift/ord så att ni förstår.
Jag ser allting hända runt omkring mig, men jag hänger inte med. Vill inte hänga med. Jag lyssnar på människor, jag fnissar när jag tycker att något är kul. Men samtidigt känns allt så ointressant, som en uppbygd fasad. Allt som sägs, alla åsikter, alla tankar, ALLT känns så blekt.
Om man kunnat, skulle jag helst av allt vilja åka härifrån och aldrig komma tillbaka. Men istället så sitter man här, läser andra bloggares lyckliga liv. Men ett epickort är man allt värd; heart of black science.
Jag ska fixa min kamera. Börja fota och ägna mig åt andra saker än att försöka vara någon som jag inte är.
Har inget mer att säga.
Nu saknar jag min blogg när du skriver så! för den var fan ärlig om någon! cry på att jag tog bort den ;(
Du är grym som du är sabrina. Även fast jag aldrig träffat dig så är du så egen i mina ögon att jag beundrar dig.
Men det är så. Allt ÄR ointressant. Tricket är att låtsas att det är intressant. Jag brukar betrakta många sociala situationer som expriment, där jag intresserar mig för hur människorna agerar i olika sociala kontexter snarare än att verkligen interagera med dem.
