Sabrina Palm

För ett par månader sedan skulle jag börja banta, på allvar. Jag hade hört talas om bantningsmetoden Modifast. En metod som gör att man rasar i vikt, precis som alla andra bantningsmetoder. Jag beställde 10 kartonger för c:a 1000 kr. Mums. Hur gott som helst, smakade chokladpudding och jag hade inte alls något emot att dricka detta i tre veckor..

Jag vägde 70 kilo när jag började och jag gick ner till 64. Vad bra det går tänkte jag. Hallelujah! Men efter en vecka upptäckte jag att jag hade fått tarmproblem. Jag gick till skolsyster för att prata med henne. Hon tyckte jag var dum som ville banta. ''Du är ju så söt&fin Sabrina'' Oj vad hon ljuger tänkte jag. Och dum som jag var brydde jag mig inte. Jag började äta lite andra saker för att tarmproblemen skulle försvinna och det var det enda.

Vi var på en Stockholms resa i april. Det var då jag för första gången skulle äta en riktig måltid. Jag valde kanske inte den bästa måltiden, men utav de godaste: Kebab såklart! Efter att ha ätit upp den goda måltiden fick jag någon slags paniklänsla inom mig. ''Shit, vad gör jag'' Jag kände mig tjock och äcklig. Och jag sa till mina vänner att jag skulle på toa innan vi gick. Men det blev inte ett vanligt toabesök denna gång. Min panik och min ångest gjorde mig helt knäpp. Jag tvingade mig själv att stoppa två fingrar i halsen för att spy. Tro det eller ej men jag mådde så mycket bättre efter det. Och det var så allt startade.

Vecka efter vecka åt jag i skolan, men spydde upp det igen. Jag började räkna kalorier. Detta är ett utdrag från min dagbok under den tiden:

''Blä, jag mår illa.

Har ätit på tok alldeles för mycket idag. Och jag känner mig bara fet ful och äcklig just nu.
Jag har ätit en banan, en 3:e dels gurka, en halv köttbit och ris.
Det är alldeles för mycket, för köttbiten innehåller fan 521 jävla kalorier, (kärringen i skolan sa att det var nyttiga kalorier, SÄKERT!) fyfan va äckligt.
Ska aldrig mer äta kött.

Sen hatar jag glass, godis, chips.
Ska aldrig mer äta det heller.
För det är bara fett, fett, fett, fett!

Jag gick hem från Partille Centrum idag, sen gick jag en promenad på eftermiddagen i skogen upp till björndammen och tillbaka, sen åkte jag till stan och gick därifrån och jag har bara bränt 500 kalorier på det. Så jävla skit! ''

Patetisk som jag var kunde jag inte se att jag började bli sjuk. Jag fortsatte svältbanta mig själv och spy upp all mat som gick ner i strupen. Jag började promenera, inte för att få motion utan för att bränna så mycket kalorier som möjligt. Utan resultat fick jag ännu mer ångest och käkade ännu mindre och började gå flera timmar per dag för att bränna ytterligare mer kalorier. Allt blev som en ond cirkel. Jag började bli rädd för att jag skulle bli riktigt sjuk. Jag hade mycket koncentrationssvårigheter i skolan och med vännerna och jag kunde inte tänka på något annat än hur jag såg ut och hur tjock jag var.

Men så en dag när jag skulle ha ett nationellt prov i Svenska B rann bägaren över. Precis innan jag skulle köra igång så började jag stor lipa, jag lipade så mycket och kunde knappt förklara för min lärare hur jag mådde. Hon bad mig gå direkt ner till skolsyster som så många gånger innan. Och det gjorde jag. Jag fick sitta i väntrummet ett tag och hela tiden ville jag baar springa därifrån. Jag ville inte berätta för någon för jag skämdes så. Men jag fick ta mig i kragen. Och så var det min tur. Jag fick sitta där en lång stund och prata, drygt en och en halvtimme. Vad vi sa vill jag inte gå in på. Men jag tackar henne för allt. Hon har hjälpt mig fruktansvärt mycket, inte bara med detta utan under alla mina gymnasieår.. Men.

Visst, börja banta du..