Trettionio
jag märker att många av bekantas och icke bekantas förhållanden börjar ta slut efter ett till två års tid.
det är synd, kärlek frigör livet.
jag läste någonstans att all passionerad kärlek håller upp till två år och dock inte längre.
så det är alltså efter två års tid man kan bestämma (om man trivs ihop) att bo tillsammans och om man sedan ska utveckla det, eller om man vill återgå till ett gammalt beteendemönster och börja söka på nytt.
idag är en dag då jag är trött och sleten efter en veckas praktik på småbarns dagis.
jag lovar, DET tar kål på mig om något. men jag har en ögonsten där iaf, anna heter hon. det är inte förbjudet att ha en sådan. faktiskt! no defence, tyvärr.
men iaf, idag ska bara ligga här hemma och softa bullen framför let’s dance på teven. (jag har börjat kolla på let’s dance under min period då jag låg hemma och var sjuk, tro inget annat!) men det är okej, jag gillar det. egentligen hade jag ju föredragit att vara med mina nuvarande pojkvän.
men han är på lan och spelar wow (typiskt er killar va) fast iof, jag har börjat spela nerf arena blast igen. det är kul, eller ah, det är egentligen en försvarsmekanism som kallas eskapism (konstiga ord va) när jag sitter här framför datan spelar/surfar flyr jag liksom från verkligheten. skolan, vem tar inte den kål på egentligen? och alla människor som föraktar nu i samhället, (inkl. jag själv, faktiskt) det är fan inte lätt att hata, men jag gör det. det är en del av mig. faktiskt!
eh, jag gillar ordet faktiskt, som: ’’jag tycker det även fast det låter helt åt helvete knepigt’’
vafan, jag spenderar timmar på att sitta här men man får vara det man känner för, allt och inget.
och det där med nostalgi, jag längtar allt tillbaka till min tonårdtid då jag var 13 född på nytt, det var inte lätt kan jag lova, men jnär jag ändå tänker tillbaja så trivdes jag faktiskt mitt i all identitsförvirring och den där personlighetskrisen jag hade. (vilket jag säkert fortf. har, men det tar sig) men alla kriser inom alla faser måste vi ju egentligen gå igenom för att lära känna oss själva, eller vad tycker ni?
hm, det undermedvetna är ganska läskigt ändå och alla våra försvarsmekanismer vi har. tro mig, jag har börjat läsa psykologi i skolan, (vilket kanske märks) det är intressant men man blir en aning fundersam. men jag råder er att läsa psykologi. även om det kan kännas tungt att kanske börja förstå varför man beter sig som man gör. så är det väldigt nyttigt för dig själv.
det är synd, kärlek frigör livet.
jag läste någonstans att all passionerad kärlek håller upp till två år och dock inte längre.
så det är alltså efter två års tid man kan bestämma (om man trivs ihop) att bo tillsammans och om man sedan ska utveckla det, eller om man vill återgå till ett gammalt beteendemönster och börja söka på nytt.
idag är en dag då jag är trött och sleten efter en veckas praktik på småbarns dagis.
jag lovar, DET tar kål på mig om något. men jag har en ögonsten där iaf, anna heter hon. det är inte förbjudet att ha en sådan. faktiskt! no defence, tyvärr.
men iaf, idag ska bara ligga här hemma och softa bullen framför let’s dance på teven. (jag har börjat kolla på let’s dance under min period då jag låg hemma och var sjuk, tro inget annat!) men det är okej, jag gillar det. egentligen hade jag ju föredragit att vara med mina nuvarande pojkvän.
men han är på lan och spelar wow (typiskt er killar va) fast iof, jag har börjat spela nerf arena blast igen. det är kul, eller ah, det är egentligen en försvarsmekanism som kallas eskapism (konstiga ord va) när jag sitter här framför datan spelar/surfar flyr jag liksom från verkligheten. skolan, vem tar inte den kål på egentligen? och alla människor som föraktar nu i samhället, (inkl. jag själv, faktiskt) det är fan inte lätt att hata, men jag gör det. det är en del av mig. faktiskt!
eh, jag gillar ordet faktiskt, som: ’’jag tycker det även fast det låter helt åt helvete knepigt’’
vafan, jag spenderar timmar på att sitta här men man får vara det man känner för, allt och inget.
och det där med nostalgi, jag längtar allt tillbaka till min tonårdtid då jag var 13 född på nytt, det var inte lätt kan jag lova, men jnär jag ändå tänker tillbaja så trivdes jag faktiskt mitt i all identitsförvirring och den där personlighetskrisen jag hade. (vilket jag säkert fortf. har, men det tar sig) men alla kriser inom alla faser måste vi ju egentligen gå igenom för att lära känna oss själva, eller vad tycker ni?
hm, det undermedvetna är ganska läskigt ändå och alla våra försvarsmekanismer vi har. tro mig, jag har börjat läsa psykologi i skolan, (vilket kanske märks) det är intressant men man blir en aning fundersam. men jag råder er att läsa psykologi. även om det kan kännas tungt att kanske börja förstå varför man beter sig som man gör. så är det väldigt nyttigt för dig själv.
